Stäng av hennes mik

(Vers 1)
Det är debatt i riksdan, klockan slår fem,
Nooshi står och pratar, och Uffe ser på henne igen.
Hon snackar om rättvisa, om folk som har det knapert,
men Uffe bläddrar febrilt — i sitt tomma pappersark.
(Refräng)
Stäng av hennes mick, hon pratar för högt,
hon får folk att tänka, och det känns inte tryggt.
När svaren är slut och orden tar slut,
ja då är tystnad den bästa flykt.
(Vers 2)
Han säger “ansvar”, han säger “ordning och reda”,
men plånboken väger tyngre än det han kallar “heder”.
Och när Nooshi nämner orättvisor, då blir det lite svett,
för hur försvarar man en politik som gör Sverige snett?
(Refräng)
Stäng av hennes mick, hon pratar för högt,
hon får folk att tänka, och det känns inte tryggt.
När sanningen tränger sig in i ett hus av prat,
då drar man ur sladden, det är så det har gått till förut.
(Brygga)
Hon talar om hjärtan, han räknar på procent,
hon pratar om barnen, han kollar på segment.
Det låter kanske hårt, men det låter som sant,
när makten blir rädd — då blir mikrofonen brandfarlig ibland.
(Refräng, sista)
Stäng av hennes mick, det blir lugnt och fint,
inga fler frågor som känns obekvämt och pinnt.
Och där i tystnaden, ler han diskret —
för utan argument går det bäst i hemlighet.
(Outro)
Och någon viskar längst bak i salen:
“Demokratin låter bättre — när alla får tala.”