Snart lyser Sméstan igen

Det är kväll över Eskilstuna igen,
ljusen speglas i Eskilstunaån,
och vinden drar genom tomma kvarter,
men vi står kvar här, vi är fler än de ser.
Och staden kan va grå, jag vet hur det känns,
men nånting i mörkret håller oss ändå tänd,
för tittar du upp, bortom allt som är kallt,
så finns det nåt vackert – vi ser det i allt.


Snart lyser Sméstan igen,
vi står där på Tunavallen, vi är mer än problem,
i orangea drömmar vi sjunger oss hem,
AFC – vi ger aldrig upp igen.


Och tornet från Klosters kyrka står kvar där det stod,
som en påminnelse om vilka vi borde tro,
på oss själva, på laget, på stan vi har,
även när folk säger att vi inte är kvar.
De säger vi är hatade – kanske är det så,
men vad vet de om oss och vägarna vi går?
De snackar om regler de inte förstår,
men vi vet vad vi byggt och var vi står.


Snart lyser Sméstan igen,
vi står där på Tunavallen, det är vi mot dem,
i orangea hjärtan, genom natten vi bränns,
AFC – vi ger aldrig upp igen.


Och även om allt känns tyst ibland,
så hör jag sångerna från våran klack,
genom kalla vindar, genom tomma dar,
så vet jag att vi alltid har varann kvar.


Snart lyser Sméstan igen!
Hela stan, hela laget, hela vi som en!
Genom tvivel och snack, genom allt som bränns,
AFC – vi ger aldrig upp igen!