Dom vet inte hur det är

Dom frågar hur jag mår jag svarar att jag mår bra, men det är inte sanningen. Dom frågar varför jag är kall men dom känner inte mig, dom kan mitt namn men dom kan inte min uppväxt.
Dom vet inte hur det är att konstant vara rädd, hur det är att leva med konstant ångest.
Dom vet inte hur det är att höra mamma skrika, att höra mamma bli slagen, att höra henne gråta.
Dom vet inte hur det är att se rädslan i syskonens ögon.
Dom vet inte hur det är att vara rädd att förlora sin familj pågrund av en man.
Dom undrar varför jag alltid har täckande kläder,
men dom vet inte hur det är att växa upp med sexuellt ofredande.
Dom undrar om jag hatar mig själv,
Klart jag hatar mig själv. Alla gånger man bara hört på, alla ord som fastnat i huvudet,
Hur ska jag inte hata mig själv då?
Ni kanske vet mitt namn men ni vet inte hur det var när ingen fanns där,
När ingen stannade kvar.
Dom het inte hur det är att ha polisen hemma gång på gång.
Du ser mig le och tror allt är bra,
Men sanningen är att jag aldrig riktigt är glad.
Dom tror de är hormoner men jag har känt såhär sen jag var ett litet barn.
Dom vet inte hur det känns att bli bortvald av sin egen fucking mor.
Jag minns när jag var liten, han kasta en stol och ett glas, min mamma skrek, han slängde ut henne,
jag grät och jag grät så han kasta ut mig med,
ner för trappen ut på marken.
Jag sprang till mamma med rinnande blod.
Jag lever med det varje dag,
rädslan jag kände då sitter kvar,
Jag har svårt att vara jag när den jag som var knappt finns kvar.
Jag behöver en kram,
Nån som förstår,
Nån som är stolt över mig,
dom säger att dom hade tagit livet av sig om dom vore jag,
Men jag ger inte upp, inte än.
Allt jag vill ha är ett normalt fucking liv.