Pappa

Flaskan var hans vän, jag var aldrig hans val.
En barndom som en dimma, inget blev som det ska.
Nu sitter jag här, ser hans namn på mitt pass, jag vill radera hans spår,
Lämna allt som han kraschat.
Han lovade så mycket, men höll inget han sa,
Jag stod där i skuggan av hans ständiga val,
Det var en stol han aldrig fyllde, en blick som alltid svek,
Jag bär hans efternamn, men det känns som en kedja runt min nacke.
Varje gång han föll var det jag som fick stå,
Fick bygga upp det han rev,
För han gick Familjen i andra hand,
Jag blev kvar i hans fall.
Det var hans väg, men jag var bara i vägen,
Så nu sitter jag här med beslut i min hand.
Så låt mig ta steget, bli fri från hanns namn,
Vill inte längre bära hans skuld i min famn,
Vill skriva om mitt blad,
Lämna hans skugga, hitta mig själv.
Han såg inte mig, jag var bara ett eko.
Nu söker jag ro, förbi hans mörka skugga.
Kanske var han aldrig menad för att vara pappa, så jag går min egna väg,
Lägger allt bakom mig.
Flaskan var hans vän, men jag behöver ingen nu,
Jag har min egna väg,
jag ser klart vart jag ska,
Så när jag byter namn, vet jag att det är för mig,
Jag släpper taget om det gamla och bygger upp det nya framför mig