Stomnarö - En Paradisöns Saga

[Verse]
Gubben på Stomnarö, fastboende sen alltför länge,
Hus vid strandkantens sus, med vinden som sin vän.
Mellan fjärdar han färdas, med nät som bådlösa lån,
Lyfter blick över viken, och hemmet där är han så mån.
[Verse]
Midsommarens kvällar, där grannens gård bådar fröjd,
Där barnens skratt och lek, fyller luften med frid.
Reser majstången högt, bland blomster och skratt,
Och festar vid ljust nattskär, medan vågorna slår mjukt och glatt.
[Chorus]
Och de som bara gästar, ser skärgårdens skimmer,
Men här är hjärtat hemma, där vattnet brusar in.
Det lilla röda huset, skrattar åt stormars vind,
Här lever varje sommar, fastboendes tro och minne.
[Verse]
När solens guld går ned, på åkern bred och vid,
Bondgården vilar tryggt, medan natten lugn tilltar sin tid.
Han mjölkar sina kor, när tuppen börjar gala,
Och varje gryningsfiske börjar, med hopp om dagens hala.
[Verse]
Med ett snöre och en krok, kastar han ut sin dröm,
Från bryggan där hans farfar, en gång sjöng sin sång.
Sjöbåten gungar mjukt, i takt med havets svall,
Hans hjärta följer sjöns takt, i en evighetens kall.
[Chorus]
Och de som bara gästar, ser skärgårdens skimmer,
Men här är hjärtat hemma, där vattnet brusar in.
Det lilla röda huset, skrattar åt stormars vind,
Här lever varje sommar, fastboendes tro och minne.