När jag mötte Maria

[Vers]
Där satt jag ensam på Café Garbo,
Göteborgs regn på fönstrens glas.
När dörren öppnades, och där kom hon,
En märkligt strålande, ljuvlig fas.
[Vers 2]
Maria sade, "Kan jag få slå mig ner?"
Hennes röst som harmonisk vind.
Vi prata om livet, sorg och skratt,
I hjärtat kände jag, här är en vän.
[Refräng]
Åh, Maria, du ändra mina dagar,
Du mjuka upp mitt steniga hjärta.
Visade mig ljus i Göteborgs regn,
Maria, du är solen när allt gör ont.
[Vers 3]
Med varma händer på min kalla kopp,
Berättade hon sina drömmar och hopp.
Vi delade hemligheter, små och stor,
Där på Café Garbo, en början tog form.
[Vers 4]
Hon berättade om sitt liv på landet,
Jag såg en framtid i hennes ögon.
En evighet av kärlek, eller bara en natt,
Men den stunden var min att vårda.
[Refräng]
Åh, Maria, du ändra mina dagar,
Du mjuka upp mitt steniga hjärta.
Visade mig ljus i Göteborgs regn,
Maria, du är solen när allt gör ont.