På matten vid ytterdörren

Mamma! Mamma! ropar barnet,
vaknar av tystnaden i rummet.
Små steg tassar ner för trappan,
letar i farstun, ser sig om.

Ingen där, bara skuggor,
ett hjärta som bultar så tomt.



Varför kommer det ingen?
Varför hör ingen mig?

Jag gråter och ropar,
men det är bara jag här.

Jag kryper ihop, så trött och så rädd,
på mattan vid ytterdörrn.

Gråten blir tyst men tårarna rinner,
världen försvinner i sömnens famn.
Pyjamasen blöt, kroppen kall,
och drömmen är mörk och tung.
Ingen famn, ingen röst,bara dörren som står stängd.

Efter en timme hörs ett ljud,
nyckeln vrids om i låset.
En vuxen stiger in i hallen,
och ser det lilla knytet där.

En doft av kiss, ett dämpat snyft,
och hjärtat slår ett slag för sent.
Vreden vänds mot moderns plats,
och ilskan brinner i rummet.
”Var fanns du då barnet ropade?”
”Varför hörde du inte?”

Men barnet sover, tyst och matt,
på mattan innanför dörrn.
Varför kommer det ingen?
Varför hör ingen mig?
Jag gråter och ropar,
men det är bara jag här.
Jag kryper ihop, så trött och så rädd,
på mattan vid ytterdörrn.