Symaskinens Förbannelse

[Intro Långsamt, tungt gitarriff, dova trummor, eventuellt en olycksbådande orgel, Rösten är djup och raspig, nästan viskande i början, byggs upp med intensitet]
I skuggornas rike, där ekot dör ut... En ingenjörs öde, en man med sin slut... På logikens fält, där svart magi rår... Symaskinen kallar – en förbannelse spår!

[Vers 1 Tunga, malande riff, vokalen är kraftfull och berättande]
Han byggde torn och broar mot himlen så blå, Med formler och ritningar, ingen kunde honom nå. Han var mästare av järn och av betongens makt, Men en gammal symaskin – hans sinne blev förvrängt och bragt. På loftets mörka vind, där skuggorna dansar sin vals, Viskningar från förr – "Kom, ta din chans!" En kraft han ej förstod, ett kall så djupt och kallt, Hans ingenjörssjäl var nu i skuggorna förvalt!

[Refräng Exploderar i ett kraftfullt, gungande riff med höga, intensiva vokaler. Tänk "War Pigs" eller "Stairway to Heaven" intensitet.]
Oh, den fallne ingenjören! Av ödet så slagen! Från Himmelens Tron, en dom har nu dagats! En stegen har glidit, som ormen i Eden! Symaskinens förbannelse, av mörka krafter beredda! En spricka i foten, hans körning förbi! Gudarnas hämnd – mot den blinde mekani!

[Vers 2 Långsammare, mer mystiska riff, sången är dramatisk och berättande]
Han steg mot det okända, med stegen så skör, Mot maktens symbol som nu längtade där före. En mystisk vävmaskin, med svarta trådar snodda, Ur dygnets mörker, en demon har nu grodda. Blodet hans susade, en yrsel så svart, När fästet det brast, och hans stolthet fick svarthårigt kvart. Ett vrål från djupet, när kroppen den föll med ett dån, Till markens kalla famn, där stenen höll hån. Den gipsade foten, ett märke så klart, Av ödesmakterna givet, ett straff för hans art.

[Gitarrsolo Långt, dramatiskt, melodiskt men kraftfullt, med mycket vibrato och bending. Tänk Tony Iommis mörka, bluesiga stil eller Jimmy Pages episka känsla. Får gärna vara lite "wah-wah". Solot bygger upp till ett crescendo, sen tonar ner i en mer olycksbådande ton.]

[Brygga Rösten blir mer intensiv, nästan manisk, med tunga, syncoperade riff]
De gamla andarna viskar, i vinden de bär, Om människan som tror sig högre än där Där gudarna sitter, och regler de skapar, Hans krockar för många, nu släpps inga tappar! De mörka krafterna väver, hans öde så vilt, För symaskinens skull, hans fara blitt skilt!

[Refräng Återigen med full kraft, kanske en kör som förstärker vokalen om möjligt]
Oh, den fallne ingenjören! Av ödet så slagen! Från Himmelens Tron, en dom har nu dagats! En stegen har glidit, som ormen i Eden! Symaskinens förbannelse, av mörka krafter beredda! En spricka i foten, hans körning förbi! Gudarnas hämnd – mot den blinde mekani!

[Outro Långsamt, malande riff som gradvis blir tyngre och saktare, med distade gitarrer. Sången är ett sista, långt utdraget "Förbi...iii..." eller liknande, med ett dovt eko.]
Symaskinens förban-ne-el-seee...
[Låten tonar ut i ett sista, utdraget, tungt gitarrackord, som en gravklocka.]