Kristersson är Åkessons marionett

“Marionett på slätten”
(Vers 1)
Det var en gång i riksdan, i ett hus av glas och prat,
där Uffe stod med slipsen, sa: “Nu tar vi nytt mandat.”
Men bakom scenen hördes nån som harkla’ sig diskret,
det var Jimmys hand som styrde, varenda liten gest.
(Refräng)
Han är en marionett på slätten, dansar när Jimmy ler,
spelar på fiolen, fast han glömt vem som ger besked.
Regeringens strängar klingar, i en vals så lätt och snett,
ja, Uffe spelar country nu — som Jimmys marionett.
(Vers 2)
De rider ut mot framtid, på vallöftens gamla häst,
men tyglarna är spända, och kursen känns som mest.
När vinden blåser högerut, och vinden känns bekant,
då nickar Uffe stilla — som en docka i sin kant.
(Refräng)
Han är en marionett på slätten, dansar när Jimmy ler,
spelar på fiolen, fast han glömt vem som ger besked.
Regeringens strängar klingar, i en vals så lätt och snett,
ja, Uffe spelar country nu — som Jimmys marionett.
(Brygga)
Och folket på läktarn ropar: “Vem styr egentligen här?”
Men Uffe bara ler och säger: “Vi samarbetar ju så där.”
Men i kulissen ser man trådar, blänka mot ljusets sken,
och Jimmys skugga viskar: “Vi går åt rätt håll, min vän.”
(Refräng, sista)
Han är en marionett på slätten, sjunger om lag och rätt,
men sången låter tom, som en politisk duett.
När röken lagt sig sakta, står bara en siluett —
av Uffe i sin cowboyhatt, Jimmys marionett.
(Outro – talat)
“Ja, politiken är som country, vet du — mycket känsla, lite sanning.”