Fiskande pensionärer

Rigmor och Bo, de bor uti Långvik,
där sjöarna speglar var kväll.
Med stövlar och håv och en trogen roddbåt
är de kungar på fiskefäll.
Bo har ett knä som är stelare än stål,
och Rigmor har ont där i handen.
Men varje kväll står de nere vid viken,
och kastar sitt nät uti blå och försöker få siken.
Rigmor och Bo, de fiskar på nytt,
fast knät och handen är trasigt och sprött.
Men i Långvik där solen går ned så röd,
är kärleken starkare än deras nöd.
Bo klagar på knät när han sätter sig ner,
men Rigmor, hon skrattar och svär.
"Du kan klaga på knät, men min hand är ju värre,
det är därför jag kastar så tvär!"
Men när abborren nappar och Bo nästan trillar,
då skriker Rigmor: "Se nu för bövelen till!"
Hon håller sin håv, fast handen den ilar,
och Bo bara muttrar, men ler ändå still.
Rigmor och Bo, de fiskar på nytt,
fast knät och handen är trasigt och sprött.
Men i Långvik där solen går ned så röd,
är kärleken starkare än deras nöd.
Så går de hemåt i skymningen sen,
med fisken i nätet, ett ganska magert sken.
Och fast kroppen värker från tå till topp,
de ler mot varann och ger aldrig opp.
Rigmor och Bo, de fiskar på nytt,
fast knät och handen är trasigt och sprött.
Men i Långvik där solen går ned så röd,
är kärleken starkare än deras nöd.
Så minns oss Rigmor och Bo på vår brygg,
med nät och krok i en evig lyck’
För i Långvik är de kung och drottning minsann,
trots ett krånglande knä och en värkande hand.