Du står med huvudet sänkt framför min existens, och tårar av salt och blod täcker din kropp. Smärtan sliter i din själs kontur, och jag ska omfamna den, hålla den intakt.
Jag förväxlar inte din hand mot min stam med en önskan att mina löv ska torka tårarna som faller längs ditt ansikte.
Hopp som förvandlas till smärta är en nyans i livets dräkt, och själen skriker i motstånd. Men här står du, med smärtan blottad och öppen inför universums brist på svar.
Mina armar når blott din sorg, och jag kan skydda dig mot livets ovisshet. Djupa rötter reser sig och gömmer din själ här hos mig, och du ska vila mot min stam. Kronbladen ska sjunga när vinden dansar genom dem, och när hösten ankommer faller de likt ett täcke runt din sorg.