Dimma

Jag får ofta frågan varför jag är nere,
Jag vill svara att tankarna svämmar över, att det som var trycker ner mig mer och mer för varje dag,
Men dom hade inte förstått,
För dom har inte stått där jag har stått,
Dom har en pappa som fanns där,
Som stöttade i varje situation,
Det hade inte jag,
Jag fick stötta mig själv,
tro på mammas ord,
Tro på allt hon sa som jag inte förstod.
Folk pratar om barndomen som om det vore något bra,
Jag minns när jag var liten, när jag gick i skolan,
Jag hade vänner men få som verkligen fanns där,
Dom flesta var falska,
Falskare än motsatsen till sanningen,
Försökte förtränga allt som var hemma,
Försökte leva i nuet men det gick inte,
Allt som var satt fast, som att tankarna gick på repeat.
Jag minns när jag gick där själv,
Hur ingen fanns där,
Nej ingen fanns där när jag behövde det som mest,
Istället jag jag själv,
fast i en dimma,
Försökte hitta ut men vart jag än gick
Kom jag tillbaka till det som var.
Så när du frågar varför jag är nere,
Vill du verkligen veta?
Farsan var våldsam, morsan var fångad.
Hur förklarar man ens för nån som aldrig kommer förstå?