Broken

Yeah…
Det här är min historia, vår smärta, vår kärlek.
Vi var unga, vi var trasiga, men ändå fulla av eld.
Bebisen, alla val vi gjorde, alla rökmoln vi gömde oss i…
Och ändå kan jag inte glömma dig, inte oss.

⸻

(Vers 1 – Du)

Vi började som eld, inga bromsar, inga stopp,
två hjärtan i panik som kraschade rakt emot varann så hårt.
Du var sjutton, jag arton, vi var unga men känslorna kom starkt,
ingen fattade vad vi kände, bara vi som visste hur det brann i mig och dig.

Varje dag meckade vi en, våra små stunder blev heliga,
rök i luften, skratt och svett, det var vår flykt, vår lilla värld som var trygg och magisk.
Folk runt oss hade åsikter, rykten som sved som eld,
men vi sket i dem, bara du och jag, vi mot världen, vi utan gräns, vi helt fri.

Sen kom plusset, och världen stannade för ett ögonblick,
ett liv i min mage, ett ansvar vi inte riktigt begrep, men älskade direkt.
Folk skrek “lämna det där”, dom försökte styra våra steg,
men vi visste att det var vårt val, vårt hjärta som talade, vårt brinnande begär.

När abortdagen kom låg jag där ensam,
du var borta, lämnade mig i smärtan, ensam med tårar som brände varenda cell.
Ingen höll min hand, ingen sa att det skulle bli okej,
bara jag och smärtan, bara jag och sorgen som vägrade gå bort.

⸻

(Refräng)

Baby, du är giftet jag dricker varje dag,
du gör mig svag men ändå stark på nåt sätt jag aldrig fattat av.
Vi är toxic — men vi lämnar aldrig ändå,
för ingen känner mig som du, och ingen bränner mig så hårt som vi två.

⸻

(Vers 2 – Du)

Vi skriker, vi bråkar, vi förstör mer än vi lagar,
men varje gång vi slår, varje gång vi faller, kommer vi tillbaka starkare.
Vi var barn med vuxna problem, tysta tårar, kalla nätter,
vi gömde våra sår i rök, varje bloss tog bort smärtan vi kände.

Varje dag meckade vi något, varje liten stund vi var ensamma,
det var vårt sätt att andas, vårt sätt att känna oss fria, bortom alla blickar och kommentarer.
Du var mjuk och varm när vi var själva, men kall bland grabbarna,
som om alla andra såg dig och jag inte längre fanns i ditt hjärta.

Bebisen i magen var vår dröm och vår börda,
en kärlek som ingen annan kunde förstå, men vi höll fast trots smärtan som skar.
Vi gick igenom panik, rädsla, tårar och val som kändes fel,
men ändå höll vi fast i varandra, vi var vilda, vi var levande, vi var verklighetens spel.

⸻

(Vers 3 – Hans Perspektiv)

Jag var sjutton, du arton, jag visste inte hur man var vuxen,
du såg allt i mig, även det jag gömde, men jag höll masken bland grabbarna.
När vi var själva var du allt, du var trygghet mitt i storm,
men med vänner runt omkring blev jag kall — rädd för världen, rädd för vårt norm.

Jag ville vara där, jag ville kämpa,
men alla sa “det går inte”, och jag lät deras ord styra.
Bebisen fanns, ett liv som var vårt,
men jag var rädd, du var rädd, och vi gjorde det enda vi trodde var rätt.

Jag ångrar varje sekund jag var feg,
varje gång jag inte sa allt, varje gång jag lät dig bära ensam vår väg.
Jag var bara en pojke som ville vara