Petteri Mikkola

Det var en tid då allt stod stilla,
tystnad ekade i rummen där ni brukade va’.
Tomma stolar, gamla löften,
minnen brann som glöd i ett mörker ingen ville ha.

Maija bar historien på sina axlar,
hon vänta dag för dag på att vinden skulle vända om.
Familjens namn, ett hjärta kvar,
men hon visste att du skulle hitta hem nån gång.

(Refräng)
Res dig, Petteri, världen står och väntar,
du bär en glöd som aldrig slockna ner.
Familjen ropar, du svarar: “Här är jag”,
ni två står kvar när allt annat försvann.
Res dig, Petteri — du är hemma igen.

(Vers 2)
Tenho försvann i tystnad,
Tovio lämnade ett eko som aldrig riktigt dog.
Spåren bleknar, men ärren stannar,
och framtiden känns större när man lyfter någon som föll.

Du kliver in, som ljus mot natten,
med styrka nog att bära det som river er itu.
Maijas blick – det gamla hoppet,
och plötsligt står ni två där, starkare än nu.

(Refräng)
Res dig, Petteri, världen står och väntar,
du bär en glöd som aldrig slockna ner.
Familjen ropar, du svarar: “Här är jag”,
ni två står kvar när allt annat försvann.
Res dig, Petteri — du är hemma igen.

(Brygga)
Och när stormarna försökte ta
allt det ni byggt en gång,
stod ni kvar, två hjärtan bara,
men tillsammans blev ni många.

(Refräng x2)
Res dig, Petteri, världen står och väntar,
du bär en glöd som aldrig slockna ner.
Familjen ropar, du svarar: “Här är jag”,
ni två står kvar när allt annat försvann.
Res dig, Petteri — du är hemma igen.