petteri

[RP-Story Vers]
Det var gryning på The Path när en skugga föll lång,
Family såg ljuset tändas — något kändes som en sång.
En gammal bil rullade in, rostig men trofast som förr,
och när dörren öppnades långsamt, hördes steg på grusets dörr.

Petteri klev ut tyst, med väskan över axeln bar,
en månad av tystnad var över, nu stod han där han var.
Maija såg honom först, hon frös till som i trans,
sen sprang hon rakt emot honom — som en återkomstens dans.

I odlingen stod bladen still, som om de höll sin andning kvar,
för nu var deras mästare tillbaka, den som visste hur allt var.
Han drog handen genom bladen, log svagt och sa med ro:
“Familjen står ännu stark — och nu börjar vi om på nytt, jo.”

Det viskades om Toivo, om Fapro som stack från sin klan,
men Petteri såg på Family och sa: “Jag lämnar er aldrig igen, fan.”
Midnattspatrullen tystnade när de hörde hans skratt,
en Mikkola tillbaka — och allt var som det ska, igen intakt.