Måste vara stark

November regnar, och luften är grå och tung.
Jag sitter här i skenet av en ensam lampa, ung
I sinnet, men tyngd av roller jag har spelat klart.
De förväntar sig elegans, den kalla, rena fart
Av en man som vet sin sak, som bara dricker det
Som kostar mer än andras månadslön, ni vet.
Men hjärtat, det viskar en barnslig, varm melodi:
Om brun bärnsten, i en flaska, som lockar mig hit.
​(Refräng)
Åh, Julmust, du min tysta sötma, mitt svarta guld,
Du står i skuggan, ett hemligt löfte jag är skyld.
Jag gömmer din etikett i kassar, slängda fort,
För om de visste, skulle mitt vuxenliv bli kort.
Jag längtar efter kolsyran som fräser mot min tunga,
Men fasaden är så viktig, jag får inte sjunga
Om hur jag älskar dig, Julmust, jag måste vara stark.
Så du får vänta, tyst, i mitt kylskåps mörka ark.
​(Vers 2)
Jag minns när jag var liten, julens första doft.
Det var inte granen, det var inte pepparkakans stoft.
Det var din maltiga slöja, din skumkrage vit och fin,
En tröst, en magi, min första julmedicin.
Nu sitter jag vid bordet med glögg och med en ale,
Och ler artigt, fast min själ är i ett julmust-kval.
Jag tänker på dig kolsyrad, nästan för perfekt,
Medan jag dricker det dyra vinet, helt utan effekt.
​(Brygga/Stick)
Är jag feg? Är jag rädd för en enkel, söt bekännelse?
Att jag föredrar barnens dryck, framför all denna excellens?
Det är ju bara en läsk, men den bär på ett minne,
En smak av frihet, djupt inuti mitt tunna bröst.
​(Refräng)
Åh, Julmust, du min tysta sötma, mitt svarta guld,
Du står i skuggan, ett hemligt löfte jag är skyld.
Jag gömmer din etikett i kassar, slängda fort,
För om de visste, skulle mitt vuxenliv bli kort.
Jag längtar efter kolsyran som fräser mot min tunga,
Men fasaden är så viktig, jag får inte sjunga
Om hur jag älskar dig, Julmust, jag måste vara stark.
Så du får vänta, tyst, i mitt kylskåps mörka ark.
​
Jag tar en klunk nu, bakom låsta dörrar...
Och för ett ögonblick, i hemlighet, är jag äntligen hemma.
Julmust...