Stad i förfall

Ack, denna stank – ett kvalmigt moln som sveper kvarteret,
Förpestar luftens själ, där människan en gång levde.
De vilda vrålar fram i sina järnklädda vagnar,
basen dundrar – som ett dån från självaste avgrunden!
Sopor kastas ut som förbannelser i vinden,
gatorna vittnar – ett krig utan ära, utan slut!

O, stad där jag föddes, vad har du blivit?
Råttor dansar i tunnans skugga – i lust, i smuts!
Den skamlöse härskar i sin vagn av buller,
han lämnar spår av förfall där han drar fram!

Tobakens fläck, burkens dån – ett altare för likgiltighet.
Han skriker i natten, ett horn som väcker döda –
och ur sin själ, blottar han föraktet.
Macken luktar svavel, som helvetets port!
Gatan viskar: vi är de glömda, de kvarlämnade,
en soptipp i skymningens rand.

O, stad där jag föddes, vad har du blivit?
Råttor dansar i tunnans skugga – i lust, i smuts!
Den skamlöse härskar i sin vagn av buller,
han lämnar spår av förfall där han drar fram!

Han spinner sina hjul av eld – men städar ej sin stig!
Hans skräp är som ord, slungade i hat –
O förruttnade själ i krom och bensin,
hör vårt rop – vårt vrål i natten:
Plocka upp din skit, du falska konung!