Min resa

(Vers 1)
Som en avslutning vill jag sjunga den här sången nu,
till alla som har jobbat sida vid sida, jag och du.
Man säger att man ska se framåt, men låt mig blicka tillbaks,
tretti tre år på jobbet — det satte sina spår, så klart.
Jobbet blev min andra familj, det vet vi allihop,
kameror på axeln, alltid redo, alltid i ett hopp.
(Refräng)
Tretti tre år i bild och ljud, 
i bil, på tåg, i flyg mot nya bud.
Med kameran som närmaste vän,
det här är mitt liv — om och om igen.
(Vers 2)
Så många mil, så många vägar, så många sena natt,
slippa tullen med utrustning — ja, det var ändå glatt.
Ibland kom inte väskan fram, men kameran var med,
så vid ankomst kunde vi filma, det var alltid vår idé.
Hotellnätter, frukostar man aldrig riktigt glömmer,
pooler, hav och solsken — minnen som man drömmer.
(Refräng)
Tretti tre år i bild och ljud, 
med världen som scen och vardagen som ljud.
Från första tagning till sista scen,
jag skulle göra om det igen.
(Vers 3)
Efter elfte september blev städer mer bevakade,
och G D P R gjorde folk mer av-vaktande. 
Kollegor kom och gick, ja listan den är lång,
men varje möte satte spår i samma livssång.
Nätter i redi-cheringen, dag blev lätt till natt,
klockan ett när tekniken strulade — adrena-linet satt.
Ett bord höll på att falla, ett ben var ur sin form,
en stool fick bli min räddning mitt i redi-cheringsstorm.
(Refräng)
Tretti tre år i bild och ljud,
ibland kaos, ibland lugn och frid till slut.
Men alltid med hjärtat i varje klipp,
varje sekund, varje ögonblick.
(Vers 4) 
Minns Montenegro, Kåtor stad, hungrig och less,
Rickard kallade det “Kåtor dippen” — ja, det stämde rätt bra, yes.
Operationen jag filmade, bilden var svartvit där,
men när jag såg över kameran — rött blod, överallt, så här.
Det verkliga, det äkta, här och nu,
inte reklam, inte uppstyltat — det var det jag ville ju.
(Vers 5)
Hugo och Tilda, mina barn, stod där som små repå-trar,
Bingolotto-minnen som värmer än idag, det sparar.
Skätscher med Glans och Annika i Karlstad tjugohundrafem,
redi-cherade på plats — det var hektiskt, men ett hem.
Hur många dragningsbilder har egentligen rullat förbi?
Föreningar runt hela landet, ja, där har vi varit vi.
Och glädjen när vi delade ut bilar, vilken grej,
överraskade leenden — det glömmer man aldrig, nej.
(Brygga)
“Love at first kiss” — ja, den satt hårt,
jag ville inte, men det gick som det går.
Svenska högtider ute på fält,
och alla fester, kick-offer — minnen som tält.
Från Gamlestaden till Marie-holm,
nya väggar men samma själ och ton.
(Sista refräng)
Tretti tre år i bild och ljud,
en resa jag bär med stålthet nu.
Tack för tiden, tack för allt vi fått,
för skratt, för slit, för varje tagning, varje plot.
(Outro)
Nu säger jag: lycka till i framtiden, min vän,
vi ses i minnena — och kanske på film igen.