Ågren hälsar på

Vaknar upp och munnen smakar socka,
vart var jag igår, och var är min klocka?
Nån har lånat mitt liv – och jag fick inte ens docka.

Håret står som barr i en trasig peruk,
ögonen blänger som två bakfulla ljus.
Jag sa att jag skulle hem – men tog en omväg till rus.

Ågren hälsar på, knackar tyst men bestämt,
med kaffesur röst, säger: "Du har bränt
både ljus och broar, min vän – men det är sånt man har jämnt."

Byxorna gröna om knäna, leran min trogne vän,
jag minns ett skratt, sen blev allting svart igen.
Nu sitter jag här – med skam som mitt sällskap sen.

Ågren hälsar på, i sin gamla trenchcoat grå,
viskar i örat: "Du vet hur det här ska gå…"
Och jag nickar bara – han behöver inte förstå.