Två damer

Två damer möts igen, det är som förr i tiden,

skrattar som små flickor, i glädjens gamla frid.

De minns så många dar, med värme i var blick,

och pratar om det året, som rusat bort så kvickt.


För kvällen den var ljuvlig, med skratt och vin och sång,

en middag fylld av vänskap, som bar dem än en gång.

Men tiden den går vidare, och snart så är det kväll,

två damer tar farväl, var och en till sitt eget håll.


De sitter tysta sen, var och en i sitt hem,

med tankar som får vandra, till skrattets lilla sken.

Men hjärtat bär en längtan, som alltid finns där kvar –

tills nästa gång de möts igen, om ett helt, helt år.


För kvällen den var ljuvlig, med skratt och vin och sång,

en middag fylld av vänskap, som bar dem än en gång.

Och kanske blir det åter, en stund av glädjens sken –

när två damer möts igen.