Kvinna möter naturen

Jag står med huvudet sänkt framför din krona, med en bön förmedlad i tårar.
Kalla tårar som faller nedför min kind.

Förväxla inte min hand mot din stam med en bedjan om mirakel, då jag vet att dina grenar inte når källan för min sorg.

För en vecka sedan sken hoppet i mitt bröst, vilket svaldes av en gripande värk i min kropp. Smärtan i min kropp sökte sig in i själen, och här är jag, med den blottad inför universum.

Jag vet att min tid är blott ett gruskorn i jorden du breder ut dina rötter i, men min själ har fört mig till din sida. Min bön är längtan efter asyl från livet och lindring av smärtan som människans kärleksfulla händer inte når. Att du skyler mig, bara en minut, och inte lämnar min själ bar i ovisshetens ensamhet.