När rättvisan föll

(Vers 1)
I nordens land där ljuset brann,
stod folket starkt i hand i hand.
Men mörka löften tog sitt pris,
när guld blev målet, inte livets is.
De sa “frihet”, men kedjor kom,
de sa “framtid”, men allt blev tomt.
De som inget har fick bära mer,
när makten sålde folkets fred.
(Refräng)
När rättvisan föll, skrek vi mot skyn,
mot flaggor som bleknat i nattens syn.
Moderater och SD, ni skrev vårt fall,
när ni gav de rika allt — och lät de svaga stå kall.
Ja, Sverige gråter, i stål och blod,
för drömmen dog där rättvisan stod.
(Vers 2)
I stadens gränder fryser barn,
när sjukas rop slås bort som tarn.
De sänker skatten, de höjer pris,
och säger: “Det är frihetens pris.”
Men vad är frihet när magen är tom,
när vården stängs och hjärtat domnat om?
När välfär’n sålts som billig trofé,
och folkhemmet faller på knä.
(Refräng)
När rättvisan föll, skrek vi mot skyn,
mot löften som dog i girighetens syn.
Moderater och SD, ert arv är kallt,
ni gav de rika allt — och folket betalt.
Ja, Sverige brinner, i frost och grus,
och hoppet sjunger sin sista ljus.
(Brygga – lugn och sorgsen)
Minns du när vi byggde land på tro,
på jämlikhet, på kärlekens bro?
Nu klingar orden, tomma, kvar,
i eko från ett folk som var.