Alferd är Modigast

[Verse]
På bondens fält, vid solens brand,
Står Alferd stolt i böljors land.
Med skog och fjäll som fondens scen,
Hans mod är starkt, som gammalt sten.
[Verse 2]
När stormen river höstens blad,
Och mörker faller över stad,
Går Alferd fram, hans blick som stål,
Han trotsar allt, i nattens vrål.
[Chorus]
Alferd är modigast, ingen kan slå,
Med hjärta av guld, och aldrig så grå.
Från bygd till bygd, hans rykte sprids,
Han står vid varje strid, ja, han är vid.
[Verse 3]
Vid älv och sjöar, gryningens rand,
Alferd går fram, med väska i hand.
Han vandrar vägar, fjärran och fjärr,
Alltid redo, varthän de bär.
[Bridge]
Gryningens ljus må visa väg,
Men Alferd behöver ej nån säg.
Han bär sin styrka i själ och kropp,
Trotsar alla hinder, ger aldrig opp.
[Verse 4]
När vinterns vindar sveper in,
Och natten kallar, bitter sin.
Står Alferd stark, med blicken klar,
Hans mod är eld, som alltid är.