Paroles
[Vers]
Det fanns en man i Nyhammar, trodde på farligt prat,
Hade flaggor och symboler som ingen annan hat.
En dag på jobbet, med en svets i hand,
Föll ett spett på foten, nu ligger han på rand.
[Vers 2]
Hans tankar var mörka, hans hjärta hårt som sten,
Men när smärtan kom kände han själen sin rämna helt och ren.
Läkarna skakar på huvud, sjukskrivningen är lång,
Och i ensamhetens mörker hörs en sorgsen sång.
[Refräng]
Spettet genom foten, en tydlig vändning i hans liv,
Det hat han planterat, nu ingenlunda giv.
Moder Jords rättvisa kom och knackade så hårt,
Nu lever han med smärtan, som hans hat har skapat klart.
[Vers 3]
I byn Nyhammar viskar de och ler,
Att rättvisa kom oväntat, för att sånt man aldrig ser.
Han stirrar på sin fot, med ånger i sin själ,
Undrar om han nånsin kan bli hel igen och reäl.
[Vers 4]
Han ser på sin barndom, då han var ung och fri,
Då de hatfulla ideerna ej hade fastnat i hans åder och liv.
För varje dag som går, med bandage på hans sår,
Kanske lär han sig förstå vad mänsklighet förmår.
[Refräng]
Spettet genom foten, en tydlig vändning i hans liv,
Det hat han planterat, nu ingenlunda giv.
Moder Jords rättvisa kom och knackade så hårt,
Nu lever han med smärtan, som hans hat har skapat klart.