När Stegen Blir Tunga

Hon går där vägen slingrar sig
med kopplet i sin hand
en gammal hund, en trogen vän
som minns ett annat land

Där skratten var som sommarns vind
och dörrar stod på glänt
nu bär hon tyst sin oro hem
för allt som sakta bränt



Hon hör om nätter fyllda av ljud
som inte hör hemma här
och hjärtat drar sig samman då
för barn och barnbarns värld

Hon ser dem växa, ser dem le
men bakom varje skratt
finns rädslan att den trygga jord
hon älskade – är matt



Ack, om jag kunde samla dem
ta dem i min famn
segla bort från denna strand
från oro, brand och skam

Till sol som aldrig frågar vem
till hav som ger mig ro
där barnen sover utan rädsla
och hjärtat får sin tro



Hon minns ett Sverige gjort av tid
av slit, av hopp, av vi
av gemenskap, stilla mod
och vardagsharmoni

Nu känns det som om marken rör
sig under varje steg
och framtiden hon drömde om
har tappat sin egen väg



Hon vill inte fly av feghet
inte vända ryggen lätt
men tröttheten är tung som sten
och själen är så mätt



Ack, om jag kunde samla dem
ta dem långt härifrån
till palmer, vind och stilla kväll
där sorgen mister ton

Till ett liv i enkel andning
där ingen rädsla gror
där barn får vara barn igen
och världen känns så stor



Jag är bara en gammal kvinna
med minnen som mitt svärd
jag slåss ej mer med knuten hand
men älskar desto mer



Så hon går sin väg i skymningen
med hunden tätt intill
och ber att landet finner ro
att hjärtan åter vill

Men tills dess drömmer hon i tystnad
om en annan horisont
där familjen lever tryggt i ljus
och livet känns helt och sant



Stegen blir långsamma nu
men kärleken består
för där hon går, där vakar än
en modershjärtas sår